”Det enda som hördes i rummet var hans ansträngda andhämtning. Han hade hostat så länge och så ofta, så det var ju inte så konstigt.

Ljuset var grått, sipprade in genom den enda tjocka glasrutan. Gryningsgrått, gryningen kom sent så här i oktober. Regnmolnsgrått. Grått.

Hans ansikte var också grått mot kudden. Försvann nästan in i den, magert och infallet. Läpparna hade vissnat, insjunkna mot de tomma gommarna. Gråa.

Hon slöt ögonen.

En gång var ingenting grått. En gång hade hon mött honom, och han var stor och stark och kraftfull. Hans ansikte var brunbränt och ögonen blå. Sommarhimmelsblå, med solstänk i. Han hade alltid skrattat då, ville hon minnas. Kastat tillbaka det självmedvetna huvudet med det blonda håret flygande och skrattat. Vita jämna tänder hade han, som lyste upp hela ansiktet. Hon hade tyckt att han var vacker. Ingenting i hela världen hade kunnat hindra henne från att följa honom.

-Anna, följ med ut en stund!

Hans enträgna viskningar utanför hennes fönster om kvällarna. Hon hade tittat oroligt bakom sig, rädd att mor skulle höra. Mor var sträng och ville att hennes flicka skulle gå ärbar till vigseln.

Men hon hade uppmuntrat Johans besök, Johan som just blivit landbonde på Storgården, och tagit över arrendet på gården Gilders, det var an man som passade hennes flicka tyckte hon.

Anna öppnade ögonen.

Han rörde sig lite oroligt nu i sängen och hon tog upp ett fuktigt tygstycke som låg intill henne och torkade hans svettpärlande panna. Det blev lugnt igen.

Så fort tiden hade gått. Så fort deras liv hade förrunnit.

De första åren kändes ändå så nära just nu. Gårdshuset, stort var det väl inte, men ändå deras, även om de inte ägde det. Det låg så vackert uppe i backen, man kunde se ut över alla fälten om man tog sig en stund att lyfta blicken när man stod på förstubron. Ladugården alldeles intill, med kor och grisar och höns, bagarstugan längre ner mot havet, med sin tjocka grund och vällagda tegelgolv. Doften av nybakt surbröd.

Trygghet, en doft av trygghet. Den svårfångade tryggheten, nästan alltid fanns det så många ting att oroa sig för. Missväxt, krig, hunger, allt hade hon varit med om redan innan sin konfirmation.

Ett av hennes tidigaste minnen var av den dag då hon sett svart rök mot horisonten, rök från alla hus inne i Borgå stad som brändes för att röka ut den svarta döden, pesten, som kommit med fartyg till hamnen och som skördat så många liv.

 Rök hade de också sett många gånger under de år som ryssen anföll staden och brände och dödade allt som kom i deras väg. Allra värst den gången då stora huset på Kråkö brändes ner. Då var hon fortfarande bara en mycket liten flicka, två år bara, men även den händelsen hade etsat sig in i henne. Den dånande elden, hettan, röken som bolmade svart. Hur alla langat hinkar med vatten som fräsande landade på de förtärande lågorna, mycket nytta gjorde det inte. Hur hon och syskonen gömde sig i skogen bakom huset, skräckslagna, både för elden och för ryssarna som varit där och tänt på. Rädda att de skulle komma igen, och döda far och mor och dem alla. Senare fick de veta att alla större hus på öarna hade bränts ner. Och några år senare att alla präster och annat fint folk hade flytt till Sverige. Prästen kom inte tillbaka förrän det var dags för hennes konfirmation Herrens år 1721, då ryssarna äntligen försvann.  

Och sen ljusnade livet och Johan kom till henne. De firade bröllop och flyttade in på Gilders. Och om kvällarna tog han henne i sin famn, och han var så nära. Han skrattade sitt sommarskratt och tog om henne och hivade henne upp i luften.

-Men Johan! protesterade hon, och hårflätorna lossade från huvudknuten och slängde nerom ryggen. Han luggade henne kärleksfullt i dem, det hade han alltid gjort.

-Tänk om någon ser, vad ska di tro? Härmade han henne och skrattade igen.

Barnen födde hon i sängen som han snickrat med egna händer. Han snickrade mycket, stolar och bord och annat. Hela tiden visslade han, och foten trampade i takt.

-Jodu Anna, kommer du ihåg när vi svängde om till den här melodin, sa han när hon kom ut i vedboden för att tala om att kvällsvarden var framdukad.

Nio barn hade hon fött till världen, sju pojkar och två flickor. De hade haft tur, alla barnen levde ännu, utom lille Stefan som bara blev två år innan Herren hämtade hem honom.

Duktiga gossar och flickor var det, som hon gladde sig mycket åt.

De hade brukat gården Gilders tillsammans, och dagarna hade varit fyllda av arbete. Hon och pigorna hade skött om huset, och lagården, mjölkat, spunnit och vävt, bakat och lagat mat till den stora familjen. Barnen och pigor och drängar skulle mättas, varje vecka bakade de mängder av bröd att sätta upp på käppar i taket, och varje vecka tog brödet slut i en hast. De klarade sig dock ändå bra, särskilt tack vare den välsignade strömmingen som i mängder drogs upp ur vikens vatten. Hela familjen hjälpte till med notknytning och tjärning av noten. Redan då barnen var sju-åtta år skulle de knyta nät varje dag under vintern.

Under vår och sommar fiskade de braxen, ål, gädda och gös med stora ryssjor som sattes ut flera dagar i sträck. Det var ett fint tillskott till födan, och mycket sålde de också inne i Borgå.

Ja, mycket arbete hade de fått utföra, hon och Johan, men de hade haft det bra,

Och nu hade den äldste sonen, Matts, tagit över ansvaret för gården, skulle nog få arrendet när Johan…

Annas tankar avbröts av en ny hostattack från sängen. Han hostade skallrande och hon skyndade sig att hålla tygstycket intill hans mun. När hon tog bort det fanns det fläckar av rött på det, blod.

Hon rös och hjälpte honom att lägga huvudet till rätta på kudden igen. Han hade inte öppnat ögonen en enda gång under hostanfallet, men hon visste ändå att de sommarblå nu var överdragna av grå skyar.

Mörkret närmade sig.”