Mormors och mina förmödrars historia-del 3 Anna Carlsdotter

ur tidningen Fäderneslandet 1867-hundra år senare, men samma svält och nöd

l

10 Det stora svartåret

Tio år innan lilla Anna, min förmoder i rakt nedstigande led, föddes på Kråkö 1706, drabbades landet av massvält. Vintern 1695 var den kallaste sen 1658 och rågen blommade först i slutet av juli. Annas far var troligen landbonde och nu fick hans familj svälta. 1696 blev ännu värre. Zacharias Topelius beskriver vad som hände i sin bok ”Boken om vårt land” 

Vintern var så mild att isarna smulto redan i slutet av februari och mången sådde sin åker. Men den 7 mars kom kölden tillbaka, sjöarna isbelades åter. Vårsäden förstördes, höstsäden multnade i jorden. Sommaren blev kall och 8 augusti såg man tjock is på alla vatten. I hela Finland skördades knappt några tunnor frostskadad halvmogen säd. Ängen gav icke hö, boskapen störtade, harar och en del fåglar försvunno ur skogarna, svärmar av råttor uppåto allt, vad de överkommo.

150 000 människor av Finlands totalt 450000 invånare kan ha dött av svält dessa år, alltså en tredjedel av hela befolkningen. 

Annas föräldrar överlevde dock, kanske på grund av att de levde vid kusten där alla jordbrukare också fiskade regelbundet som en del av sin försörjning. Strömming, braxen och nors var vanliga fångster.

Massvälten kallades i folkmun för ”Det stora svartåret” och även norra Sverige, Norge, Estland och Lettland drabbades, förutom Finland. 

1600-talet som också kallas ”lilla istiden” hade varit kallt, mycket kallare än medeltidens klimat. Man vet inte exakt varför, men många teorier finns, som låg solaktivitet, många aktiva vulkaner, exempelvis Hekla på Island, variationer i jordens bana runt solen med mera. Denna  kalla period kulminerade på 1690-talet.

Till följd av denna svält skrev Kolmodin psalmen ”Den blomstertid nu kommer” som kom med i 1695 års psalmbok som en bön till Gud att det hårda kalla vädret skulle upphöra. 

Jag tänker att lilla Anna under sin barndom fick höra många berättelser om svältåren, och att hon högt sjöng med i psalmen så fort hon var stor nog att kunna sjunga.

Den blomstertid nu kommer, med lust och fägring stor,

du nalkas ljuva sommar, då gräs och gröda gror.

Med blid och livlig värma, till allt som varit dött,

sig solens strålar närma, och allt blir återfött

Jag, hennes sentida ättling, har också många gånger sjungit med i denna hyllning till sommaren, men inte visste jag vilken bister verklighet som låg bakom den vackra texten.

Israel Kolmodin-prästen som skrev psalmen Den blomstertid nu kommer

l

Anna Carlsdotter föddes troligen på Kråkö Storgård, eller ännu mer troligt, någon av Storgårdens mindre arrendegårdar. Hennes födelse kan inte verifieras i någon dopbok, eftersom Finland början av 1700-talet var indraget i Den stora ofreden, en del av det Stora Nordiska kriget. Detta krig pågick mellan år 1700 och 1721 i norra, mellersta och östra Europa, och medförde bland annat att alla som kunde av borgerskap och präster flydde till den västra rikshalvan, Sverige, och kyrkobokföringen låg nere på många platser.

Jag hittar Anna allra först i en så kallad kommunionbok, en bok som kan jämföras med husförhörslängderna i Sverige. Den bok jag hittar Anna i är från 1749 och i den anges hennes ålder vara 43 år. Alltså borde hon vara född 1706. I boken finns också Annas man Johan Ersson med, han är 42 år och har titeln landbonde. Landbonde är en sorts arrendator, så han brukade alltså en av gårdarna under Kråkö Storgård, en gård som kallades Gilders. Under Anna och Johan finns också Mor Brita, avliden 1746.

11 Anna Carlsdotter, min mormorsmormorsmormorsmor

I nästa kommunionbok från åren 1771-1776 hittar vi hela familjen. Johan, landbonden, som dock har avlidit i oktober 1774, av lungsot, här anges han ha varit född 1703, och var således hela 71 år vid sin död. Anna Carlsdotter, hans hustru/änka, som  anges vara född 1706 och deras söner Mats f 1736, Johan f 1744 och Arwid f 1750.  Mats har en hustru Lisa Henrichsdotter, och Arwid en hustru Hebla Mattsdotter.

En dotter vid namn Carin Johansdotter f 1753 finns också på gården, samt Annas syster Maja Carlsdotter f 1717.

Det finns också både pigor och drängar på gården.

En gång var ingenting grått...

l

Förutom dessa barn fanns Maria Johansdotter f 1745 (min direkta förmoder) samt Petter f 1743, Carl f 1749, Stefan f 1751, och Gustav f 1760. Alla dessa barn, förutom lille Stefan som dog bara två år gammal , verkar ha överlevt och blivit vuxna. 

I nästa kommunionbok, den för 1777-1782 är det Anna, landbondeänkan, som står överst på sidan. Sönerna Matts och Arwid med hustrur och barn finns där också, och dessutom moster Maja. 

Anna dog 19 april 1781 på Gilders, och dödsorsaken anges vara ålderdomsbräcklighet. Då var hon alltså 75 år. 

”Det enda som hördes i rummet var hans ansträngda andhämtning. Han hade hostat så länge och så ofta, så det var ju inte så konstigt.

Ljuset var grått, sipprade in genom den enda tjocka glasrutan. Gryningsgrått, gryningen kom sent så här i oktober. Regnmolnsgrått. Grått.

Hans ansikte var också grått mot kudden. Försvann nästan in i den, magert och infallet. Läpparna hade vissnat, insjunkna mot de tomma gommarna. Gråa.

Hon slöt ögonen.

En gång var ingenting grått. En gång hade hon mött honom, och han var stor och stark och kraftfull. Hans ansikte var brunbränt och ögonen blå. Sommarhimmelsblå, med solstänk i. Han hade alltid skrattat då, ville hon minnas. Kastat tillbaka det självmedvetna huvudet med det blonda håret flygande och skrattat. Vita jämna tänder hade han, som lyste upp hela ansiktet. Hon hade tyckt att han var vacker. Ingenting i hela världen hade kunnat hindra henne från att följa honom.

-Anna, följ med ut en stund!

Hans enträgna viskningar utanför hennes fönster om kvällarna. Hon hade tittat oroligt bakom sig, rädd att mor skulle höra. Mor var sträng och ville att hennes flicka skulle gå ärbar till vigseln.

Men hon hade uppmuntrat Johans besök, Johan som just blivit landbonde på Storgården, och tagit över arrendet på gården Gilders, det var an man som passade hennes flicka tyckte hon.

Anna öppnade ögonen.

Han rörde sig lite oroligt nu i sängen och hon tog upp ett fuktigt tygstycke som låg intill henne och torkade hans svettpärlande panna. Det blev lugnt igen.

Så fort tiden hade gått. Så fort deras liv hade förrunnit.

De första åren kändes ändå så nära just nu. Gårdshuset, stort var det väl inte, men ändå deras, även om de inte ägde det. Det låg så vackert uppe i backen, man kunde se ut över alla fälten om man tog sig en stund att lyfta blicken när man stod på förstubron. Ladugården alldeles intill, med kor och grisar och höns, bagarstugan längre ner mot havet, med sin tjocka grund och vällagda tegelgolv. Doften av nybakt surbröd.

Trygghet, en doft av trygghet. Den svårfångade tryggheten, nästan alltid fanns det så många ting att oroa sig för. Missväxt, krig, hunger, allt hade hon varit med om redan innan sin konfirmation.

Ett av hennes tidigaste minnen var av den dag då hon sett svart rök mot horisonten, rök från alla hus inne i Borgå stad som brändes för att röka ut den svarta döden, pesten, som kommit med fartyg till hamnen och som skördat så många liv.

 Rök hade de också sett många gånger under de år som ryssen anföll staden och brände och dödade allt som kom i deras väg. Allra värst den gången då stora huset på Kråkö brändes ner. Då var hon fortfarande bara en mycket liten flicka, två år bara, men även den händelsen hade etsat sig in i henne. Den dånande elden, hettan, röken som bolmade svart. Hur alla langat hinkar med vatten som fräsande landade på de förtärande lågorna, mycket nytta gjorde det inte. Hur hon och syskonen gömde sig i skogen bakom huset, skräckslagna, både för elden och för ryssarna som varit där och tänt på. Rädda att de skulle komma igen, och döda far och mor och dem alla. Senare fick de veta att alla större hus på öarna hade bränts ner. Och några år senare att alla präster och annat fint folk hade flytt till Sverige. Prästen kom inte tillbaka förrän det var dags för hennes konfirmation Herrens år 1721, då ryssarna äntligen försvann.  

 

Och sen ljusnade livet och Johan kom till henne. De firade bröllop och flyttade in på Gilders. Och om kvällarna tog han henne i sin famn, och han var så nära. Han skrattade sitt sommarskratt och tog om henne och hivade henne upp i luften.

-Men Johan! protesterade hon, och hårflätorna lossade från huvudknuten och slängde nerom ryggen. Han luggade henne kärleksfullt i dem, det hade han alltid gjort.

-Tänk om någon ser, vad ska di tro? Härmade han henne och skrattade igen.

Barnen födde hon i sängen som han snickrat med egna händer. Han snickrade mycket, stolar och bord och annat. Hela tiden visslade han, och foten trampade i takt.

-Jodu Anna, kommer du ihåg när vi svängde om till den här melodin, sa han när hon kom ut i vedboden för att tala om att kvällsvarden var framdukad.

Nio barn hade hon fött till världen, sju pojkar och två flickor. De hade haft tur, alla barnen levde ännu, utom lille Stefan som bara blev två år innan Herren hämtade hem honom.

Duktiga gossar och flickor var det, som hon gladde sig mycket åt.

De hade brukat gården Gilders tillsammans, och dagarna hade varit fyllda av arbete. Hon och pigorna hade skött om huset, och lagården, mjölkat, spunnit och vävt, bakat och lagat mat till den stora familjen. Barnen och pigor och drängar skulle mättas, varje vecka bakade de mängder av bröd att sätta upp på käppar i taket, och varje vecka tog brödet slut i en hast. De klarade sig dock ändå bra, särskilt tack vare den välsignade strömmingen som i mängder drogs upp ur vikens vatten. Hela familjen hjälpte till med notknytning och tjärning av noten. Redan då barnen var sju-åtta år skulle de knyta nät varje dag under vintern.

Under vår och sommar fiskade de braxen, ål, gädda och gös med stora ryssjor som sattes ut flera dagar i sträck. Det var ett fint tillskott till födan, och mycket sålde de också inne i Borgå.

Ja, mycket arbete hade de fått utföra, hon och Johan, men de hade haft det bra,

Och nu hade den äldste sonen, Matts, tagit över ansvaret för gården, skulle nog få arrendet när Johan…

Annas tankar avbröts av en ny hostattack från sängen. Han hostade skallrande och hon skyndade sig att hålla tygstycket intill hans mun. När hon tog bort det fanns det fläckar av rött på det, blod.

Hon rös och hjälpte honom att lägga huvudet till rätta på kudden igen. Han hade inte öppnat ögonen en enda gång under hostanfallet, men hon visste ändå att de sommarblå nu var överdragna av grå skyar.

Mörkret närmade sig.”

 

Finland under Annas tid-1700-talet

Annas föräldrar, som hetter Carl och Brita levde sina liv till stor del under slutet av 1600-talet, båda på ön Kråkö strax utanför Borgå stad. Finland var sedan flera hundra år en del av kungariket Sverige, den östra rikshalvan, och många svenska adelsmän hade gårdar i landet. På Kråkö fanns Storgård och Dobbas som så kallade sätesgårdar redan sedan 1400-talet.  Carl och Brita arrenderade troligen någon mindre gård under Storgård, och hade nog ett kärvt och krävande liv. Bland annat inträffade ju det stora svartåret under deras levnad.

Under deras dotter Annas liv som täckte en stor del av 1700-talet, inträffade också många dramatiska händelser.

Mellan 1700 och 1721 inträffade det stora nordiska kriget, i Finland kallat Stora Ofreden, och på Kråkö drabbades man hårt av detta. 11 maj 1708 trängde en rysk krigsflotta in i skärgården i Pellinge, och ryssarna plundrade och ödelade en stor del av de gårdar som fanns där, bland annat Kråkö Storgård som brändes ner helt.

1710 anlände en ny fiende, pesten. Den anände via Pellinge och Sundö, mycket nära Kråkö, med en kommissarie Möller på flykt undan ryssarna från Reval. Han och hans följeslagare var smittade av pesten, och dog alla på Sundö. Det hindrade dock inte pesten från att sprida sig och i Borgå socken dog 600 personer och i hela Finland tusentals. I Borgåbygden begrovs alla pestens offer på Näsebacken, inte vid domkyrkan. Näsebacken är numera begravningsplats för alla Borgåbor, och man kan där se ett monument över de pestdöda som restes på 1950-talet.

Enligt sägnen dog befolkningen ut i hela Pellinge under pesten. De nya invånarna skall sedan ha kommit från Pernå skärgård. Ett visst stöd åt den här historien anses Pellingedialekten ge, den har vissa drag gemensamma med Pernåmålet.

Det var dock inte slut på prövningarna med detta. 27 april 1713 seglade en rysk galärflotta ut från St Petersburg, med själve tsar Peter ombord. Ombord fanns en landstigningsarmé på 10-12000 man, en enormt stor styrka. Hela Finlands befolkning uppgick vid den tiden till ca 500 000 personer.

Flottan ankrade 8 maj utanför Borgå där den delade sig i två avdelningar. En avdelning styrde mot Helsingfors som dock försvarades hårt av Gustav Armfeldt och fick styrkan att återvända till Borgå. Ryssarna förskansade sig nu i Pellinge skärgård, byggde skansar och samlade ihop stora matförråd. I början av juli bröt de upp och anföll Borgå. Under åtta år fortgick detta plundrande och samtliga säterier i trakten ödelades och alla som kunde flydde till Sverige. De som var tvungna att vara kvar, som Anna och hennes familj, gömde sig med sin boskap i skogarna och fattigdomen bredde ut sig.

1721 blev det äntligen fred, Freden i Nystad, i vilken Ryssland fick en hel del finsk mark, framför allt i Karelen. Södra Finland kunde dock återknyta kontakten med Sverige, och många präster och andra Sverigeflyktingar återvände. Det var nu stor arbetskraftsbrist på gårdarna, då så många människor dött under kriget. Trots allt satte en stor återuppbyggnad i gång, och befolkningen växte snabbt.

Ryssland fanns dock kvar i bakgrunden som ett hot, och redan 1741-43 genomfördes ett nytt krig mellan Sverige och Ryssland, det så kallade Hattpartiets ryska krig. Det slutade också med att Finland förlorade mer land.

Dock stärktes också banden med Sverige och det svenska språkets ställning befästes i landet. Planer om storskifte kom, och efter 1775 började det genomföras på allvar. 1780 genomfördes det på Kråkö och där blev kvar fyra stora stomlägenheter, Storgård, Dobbas, Fogdas och Påvals.

1788-1790 var det så dags igen för krig med Ryssland, detta kallat Gustav III:s ryska krig. idén var att återta förlorat land, men det målet uppnåddes inte. Dock förlorades inget mer land. Detta krig berörde inte Kråkö direkt, men i finska viken utkämpades det kända Slaget vid Svensksund 9 juli 1790.  Detta slag blev en total seger över den ryska flottan.

Som en följd av alla ryska krig byggdes 1748 den stora sjöfästningen i Helsingfors, Sveaborg, Sveriges genom tidernas dyraste  försvarsprojekt.